Vänskap, intressen och 1700-talet som vi ser det

Kära Gula Nejlikan (gult står väl för vänskap?)! Tack för dina tänkvärda rader! Om samtalet med din vän: många ömkar sig själva och skyller sina egna tillkortakommanden på andra och man kan fråga sig var man kommer med det om man vägrar se sin egen del i detta? Kanske en del av oss aldrig lär sig av livets skola. En mogen människa är för mig en person med humor, självironi och självinsikt och de som inte har dessa egenskaper behöver säkert lång tid (kanske flera liv) på sig att mogna till denna insikt. Jag tror på reinkarnation som säkert framgår av ovanstående svar och då kommer vi in på Madame Nejlikas egen bakgrund! Du säger att du härstammar från arbetarklassen men att du har en stark dragning till hov -och överklassleverne i 1700-talet. Kan det inte vara så att du faktiskt levat då i något av dessa sociala skikt och längtar tillbaka? När man har s.a.s.hakat upp sig på något som t ex århundrade, ort, land, samhällsklass etc, så tror jag verkligen på att det finns något outrett i själen som behöver levas om eller rättas till. Att du är född i arbetarklass i detta liv och längtar efter något annat, kanske har med denna "uppgörelse" att göra? En utmaning som ligger i differensen mellan din nuvarande bakgrund och det tidigare? Det finns många jag träffat på som blir lyriska över att vi "lajvar" 1700-talet, men de har ingen speciell känsla för just detta sekel annat än att det kanske vore kul att klä ut sig nångång. Och så finns det vi andra som bara måste gå ett steg längre och det är det som skillnaden gör. Vi behöver detta för att fungera och det är -iallafall för mig-, en oas och en källa till inspiration och kraft. Det kan flera skriva under på här, vet jag!

Mon amie – min vän.

I går kväll tröstade jag en gammal skolkamrat som påstod sig inte ha några vänner. Han jobbar på ett företag med flera tusen anställda och är med i både en båtklubb och i friluftsfrämjandet. Han kände sig ensam och längtade efter en ”riktig vän – en bästa kompis”. Kvällen blev sen och efter ett antal öl ganska tjatig. När han var nära gråtstadiet försökta jag avsluta terapi sejouren med att fråga om det inte fanns någon på hans jobb eller i de föreningar han är med i som han tyckte om – och visst fanns det det. MEN av någon anledning var det något fel på alla. En var för pratsam, en annan för snål, en hade älskarinna (!) och de flesta hade för små barn och hade inte tid med honom. Det fanns ingen han inte hade något negativt att säga om. Nu var klockan långt över midnatt och jag började tappa tålamodet och frågan ställdes: ”Kunde det möjligen vara honom det var fel på?” Det tog lite tid innan frågan sjönk in. Skulle det vara fel på honom! Skulle hans gnäll och det faktum att han letade fel hos alla vara orsaken? Jag lämnade honom i taxin och hoppas att han skulle komma ihåg frågan dagen efter. Mitt råd var: var den vän du själv vill ha. Gula Nejlikan

Vive la différance !

Individualitet är något som jag alltid sett som en positiv egenskap. Att våga låta bli att oroa sig över vad andra tycker kräver mod. Idag hyllar vi konstnärer, författare och statsmän som vågade bryta tidens trender och restriktioner och gå sin egen väg, men vad händer om vi gör detta idag? I det stora perspektivet kallas detta framåtskridande, i det lilla ofta egoism och ”vem tror dom att dom är?”. Jag själv kommer från en bakgrund med olika kulturer och som ung försökte jag, som de flesta unga människor, göra allt för att passa in. Jag lyssnade noga på kamrater och vuxna som jag trodde hade koden till framgång och som visste hur man blev accepterad av sin omvärld, men gjorde jag som den ena sa, blev den andra arg. Som för oss alla gick tiden och jag förstod att vi alla har vår egen ”sanning”. Vi ser på världen genom vår bakgrund och upplevelser och vi färgas av den miljö vi lever i. För några månader sedan träffade jag en kamrat som hade varit på bio och sett en av Hollywoods storproduktioner, men som var missnöjd med filmen: ”boken var mycket bättre”, och jag tänkte att, ja, så är det med det mesta. Vi läser, eller hör talas, om en händelse eller epok och plötsligt får vi huvudet fullt av bilder. Vi ser det vi vill eller hur vi tror att det var, detta är vår ”sanning”. Så är det också för mej och mitt 1700-tal. Min bild genomsyras av de länder jag bott i, de människor jag mött och de böcker jag läst. Mitt temperament gör att jag tycker om starka färger, min bakgrund i arbetarklassen att jag vill klä mej i siden och spetsar. Detta gör mej lycklig!!! Jag hoppas alla ni som längtar till leken och nöjet att klä sig i historiska dräkter låter hjärtat och känslan styra utan att vara rädda för att göra fel. Ingen av oss har levt på 1700-talet, ingen av oss vet, vi kan bara gissa. Låt ingen ta ifrån dej glädjen, låt ingen berätta för dej vad som är rätt och fel. - Visa vem du är, gå din egen väg och kom ihåg att detta är en lek att njuta av! Gula Nejlikan

I salig åminnelse

Så mycket trevligt vi haft hos greve Stenbock! Jag är glad och tacksam över att få ha stiftat en smula bekantskap med denne omtvistade herre! Jag beundrar hans egen väg i livet, oberörd (?) av omvärldens ibland oförstående och hårda omdömen om hans färgstarka person! Jag hoppas att han i sin himmel vakar över sitt forna hem och över oss som tacksamt tog emot och njöt av hans enorma gästfrihet!

Vad händer på Herrborum?

Till er alla som vill veta vad som händer på Herrborums Herrgård nuförtiden. ur Norrköpings Tidningar 14 april: "Herrborums vagnar går under klubban Nu skingras Herrborums vagnar. Spåren av en gammal herrgård är väl synliga på vårkvalitén. Här finns allt som hör till ett högreståndsliv. Den barmhärtige samariten hänger närmast i trasor. Men utropspriset 70 000 kronor för den monumentala gobelängen är knappast i överkant. Och så alla dessa mästarstolar från kungliga huvudstaden! Inte en färgpensel har varit i närheten av spjälryggade stolar sedan de tillverkades ungefär samtidigt som NT föddes. Utrop 40 000 kronor för nästan dussinet. För herrskap Bara Löfstad slott - som numera är museum - kan mäta sig med vagnparken från Herrborum. Dödsboet efter greve Magnus Stenbock var i det närmaste orört. Finast är en kupé och viktoria med gummihjul som båda är tillverkade i Norrköping (utrop 40 000 kronor). Men bland de tjugo fordonen finns också en herrskapssläde - där herrskapet givetvis satt bakom glas - och en damsadel. Vapensamling. Vill man utmana någon på duell finns ett belgiskt pistolpar. En stor vapensamling bjuds ut - innefattande en dragonhjälm med plym(!). Den som önskar avskärma sig har alla chanser. En vikskärm med kineserier bjuds ut för 6 000 kronor liksom en inbjudande empiresäng på tassfötter.UtropsrekordDet vilar en charmig blandning av nötta gripsholmsfåtöljer och utsökta sockerskrin (av Anders Öhrman, utrop 40 000 kronor) över de nymålade lokalerna i pompejanskt rött.- Puhh, aldrig har vi haft fler föremål, över 1 600 utrop, suckar Lisbeth Olsén. Allt hann inte tryckas i katalogen. Hela tio uppsättningar bordssilver och inte mindre än fem målningar av Johan Krouthén. Tar priset Bengt Lindström är åter i ropet med två oljor men fyra litografier av Picasso tar priset. Hans bukett i två händer, som gjordes till fredskongressen i Stockholm 1958, bjuds ut för 40 000 kronor och pryder också katalogen. Dyr historia Den riktiga dyrgripen består emellertid av 815 sidor med 472 träsnitt. Tryckt 1555 i Rom. Författare var prästen Olaus Magnus från Skänninge och bror till landets siste katolske ärkebiskop före reformationen. Han tvangs i landsflykt men beslöt att skriva sin patriotiska historia över de nordiska folken.TryckskyddadVerket är en hörnsten i historiebeskrivningen och översatt till flera språk. I vitt svinläder, med fyra upphöjda bind och spännen av mässing bjuds detta unikum ut för 40 000 kronor.- Bara en gång i livet har man förmånen att se detta verk, konstaterar Anders Olsén. Boken var skyddad mot eftertryck av påven i 10 år. Brokig bukett En vackert driven och signerad pokal med fåglar från 1600-talet (utrop 35 000 kronor) finns bland silverföremålen som denna gång svämmar över alla breddar. Men också en rysk kovsh (utrop 30 000 kronor) och ovanliga ljusstakar i emaljerad koppar med fyra hundra år på nacken. En äkta döderhultare, som skildrar dragkampen mellan äkta makar, och gusumsstakar i högspänd gotik liksom en norrköpingsk "babyflygel" - ja, det skänker lite lokalfärg åt vårens brokiga bukett av antikviteter. Fakta Vårens kvalitetsauktion Omfattar 1 650 föremål. Bjuds ut lördagen 19 och söndagen 20 april. Visas dagligen till och med torsdagen 17 april på Norrköpings Auktionsverk". Så govänner! Nu vet vi vad som händer med dyrgriparna. Vill ni vara med på tåget, i så fall, Töm Spargrisen!

Duka på 1700-tals vis!

Vill du själv duka upp till en 1700-tals middag? Det är inte så svårt att göra en egen dukning i historisk anda. På Nordiska museet kan man se några olika dukningar från olika tider. Idag kan det vara litet knepigt att få tag i hela svanar att ställa på bordet och det är ganska dyrbart att införskaffa äkta bordsplatåer eller andra dekorationer som var högsta mode för ett par hundra år sedan. Men vi kan rutmangla dukarna, lägga besticken som man gjorde på 1700-talet och kanske har vi ett par silver eller tennljusstakar att ställa på bordet. Sedan är det bara att öva sig i servettbrytningens ädla konst. Det behövs inte mer för att få en 1700-tals inspirerad dukning. Finns det några vackra spetsglas i gömmorna, blåvitt porslin och silverbestick - ja då är dukningen så gott som fulländad.
Rutmanglad duk kan man se att de hade på bl.a. Per Hilleströms målningar. Det var en vit linnedamastduk som lades i press så att det uppstod ett rutigt mönster. Det kan man ordna till ganska lätt idag med ångstrykjärn o mangel. Duken ska vara lång så den räcker ner till golvet. Servetterna var också i linnedamast och servettbrytningskonsten utvecklades under 1600-talet och ersatte skåderätterna som bordsdekorationer. Den enkla men vackra hovsnibben kan man alltid få till. Porslin var under 1700-talet högsta mode. När Ostindiska kompaniet började importera stora mängder porslin från Kina beställde adels- och de förmögna borgarfamiljerna vapenserviser – dvs. serviser med familjevapnet på. Många var i blåvitt och det finns vackra kopior att köpa idag, företaget Simply Scandinavia har massor att välja på. Bestick måste vi ha också och bordskniven blev vanlig först under 1600-talet; inom hov och aristokrati till en början. Den var från början spetsig så man lätt kunde fånga upp maten med den. På 1700-talet blev de silversmidda gafflarna med 3 klor vanligast för att under 1800-talet utökas med en fjärde. Kopior av 1700-talets vinglas finns att köpa litet överallt idag. Glasen ställdes inte på bordet utan vinet serverades av en betjänt, som fyllde på glaset och räckte fram det till gästen. När denne druckit ur ställdes glaset åter på brickan, bars bort till ett sidobord och sköljdes ur och sedan upprepades proceduren till nästa gäst. Ett annat sätt att servera vinet, vid intimare måltider när man inte hade betjänter närvarande var att glasen ställdes på ett separat bord med en sköljskål bredvid. Detta bruk försvann så småningom, till lättnad för många som själva ville styra sitt drickande under måltiden. I Anna-Johanna Grills dagbok från en resa 1788 berättas att hon hade svårt för de engelska sederna – där tilläts inte damerna dricka förrän en herre skålat med dem. De engelska sederna att skåla har många beskrivits vara en sed som tråkade mången till vansinne. Nu har du dukningen – nästa steg är att laga till mat från t.ex. Kajsa Warg. Men det återkommer vi till. Några recept kommer läggas ut på www.slottsfrun.se.
Lycka till!

Vart tog glädjen vägen?

Tiden gick och vi i Gustafs Skål blev mer och mer inriktade på att allt skulle vara så tidstroget som möjligt. Jag som varit med från allra första början vet vilken enorm utveckling vi gått igenom men det har inte bara blivit till det bättre! Något försvann på vägen i letandet efter den mest tidstrogna maten, kläderna, frisyrerna, musiken, ljusen, porslinet och ja, allt! Vi tappade något väsentligt - kanske det allra viktigaste - glädjen, själen eller andan eller esprin kan man också säga. I jakten på det perfekta glömde vi bort att glädjas över det vi åstadkommit. Istället för att se till det fantastiska vi skapat såg vi mest till de vi inte hade lyckats med. Efter alla stora lysande Beatelundsfester var det alltid någon som klagade på att såsen var kall, musiken spelde för högt, maten räckte inte, någon bröt taffeln för tidigt och så vidare. Väldigt få personer uttryckte sin glädje över vilken stämning vi fångat och hur fantastiskt det är att se hundratals personer klädda i 1700tals kläder, stojande på en fest. Och då undrar jag - Var tog glädjen vägen? Var någonstans tappade vi esprin och den ömsesidiga respekten för varandra? Jag vill ha tillbaka just det! Fram för mer glädje i umgänget, mer skratt och glam, roliga lekar, artigheten mot varandra, försöken till att glädja varandra med att sjunga sånger, läsa roliga texter, dansa och HA KUL. Jag struntar i om en av mina sömmar är felsydd, om vi använder värmeljus i stället för stearingljus (för vaxljus använder vi inte), om vi dricker pulverkaffe, om någon stapplar fel i dansen, dricker ett glas för mycket, skrattar för högt eller råkar gå en promenad med "fel" person - allt är mänskligt och vi är människor eller hur? Istället för att gräva ner mig i försök till förklaring om varför det blivit så här så vänder jag på klacken i ett försök att skapa det jag och många med mig eftersträvar. Jag är med i Gustafs Skål men kommer lägga min själ i Gustaf III:s Wänner. Här ska vi umgås på det sätt vi alla egentligen önskar. Alla är välkomna, vi stänger ingen ute. Men en sak är förbjudet - skitsnack, förtal och elaka rykten. Här hyllas istället esprit, mod och vänskap!

Mitt 1700-tal

Mitt intresse kring historia började redan när jag var liten. Jag älskade att åka runt på slott och gårdar och känna av historiens vingslag, att drömma om det som varit. Idag har jag tillsammans med min 18 åriga dotter hittat vårt 1700-tal. Vi har precis börjat lära oss om tiden, kulturen och epokens traditioner. Det är en fantastiskt rolig resa och som nybörjare har vi fått nöjet att slå följe med Madame Lagercrantz, Madame Weinefalk och käre Grefven, som med alla sina kunskaper guidar oss igenom historien. Vi har träffat många intressanta människor som har delgivit oss sina olika intressen, en del älskar krigshistoria, andra de folkliga traditionerna och ytterligare andra maten, kulturen, det övernaturliga. Alla dras vi till de områden som berör oss. Själv väljer jag tiden kring Gustaf III regim och hov: skönheten, konsten och tidens flärd och nöjen. För att förverkliga våra drömmar har vi fått hjälp av Laila Durán som sytt upp våra fantastiska dräkter och som är en otrolig inspirationskälla för oss. Jag ser fram emot tider av roliga tillställningar, underhållande bekantskaper och spännande resor, allt tillsammans med Gustaf III:s Wänner.

Det ena utesluter inte det andra

Välformulerat, Herr Grefve! Dock vill jag förtydliga att jag inte har gått ur Sällskapet Gustafs Skål trots senaste tidens oroligheter! De senaste två sammankomsterna (Löfsta gård i februari samt nämnda sorgehögtid 29 Martii) har ändå känts som ett steg i positiv riktning; d.v.s. som SGS en gång var. Men problemet kanske är att vi är för många? Jag känner att t ex Beatelundsfesterna blir väl stimmiga då vi är ca 100 pers. som ska samsas på rätt liten yta och med begränsat antal sittplatser och rum (särskilt då borden plockats bort för dans efter middagen). Ljudvolymen blir ibland outhärdlig p.g.a. akustiken i salen; kineseriet och lusthuset har få sittplatser och många har sagt sig inte känna sig välkomna in när vi suttit där och spelat kort och spått i tarot m.m. Jag trivs bäst i mindre sammanhang, där man kan umgås utan att behöva skrika och där alla kan vara med i samtalen som förs, etc. Jag tycker att Gustafs Wänner är ett komplement för mindre sammankomster och där inte hela Sällskapet måste bjudas in. I och med att vi har det som en enskild sammanslutning utanför SGS, så kan ingen heller känna sig förbisedd. Hoppas jag! Denna sammanslutning är till för de som känner som vi ibland, så den är inte heller stängd på något sätt. I och med Gustafs Skåls växande antal medlemmar är det också viktigt att fler gör åtminstone ett ideellt dagsverke någon eller helst några gånger per år, för som det varit från början nu, så är det alltid vi gamla trotjänare (med vissa undantag förstås!) som gör allt från logistik till att skala 20 kilo potatis. Om man då, utarbetad som man är under själva festen, får höra en enda klagolåt från något håll, så känns det inte särdeles motiverande att göra något nånsin igen! Jag är för ett rullande schema som i tid läggs ut halvårsvis eller årsvis! Ungefär så här kan ett utskick låta: "Detta händer under året och vi behöver medlemmar som jobbar vid dessa tillfällen, så varsågod att skriv upp minst ett tillfälle när du kan hjälpa till och med vad! Det kan vara aldrig så litet men utan hjälp blir det ingen fest/kurs etc." Schemat kan finnas på hemsidan. Problemet med mail är att folk lättare kan gömma sig men hur annars nå alla 130 pers! Tankar och åsikter från Madame L!

Intolerans, nej tack!

Intolerans, nej tack! Instämmer till fullo med madame Lagercrantz om att “vi som ligger drygt 200 år framåt i upplysningen, kanske kan göra både gamla och nya gustavianer en tjänst genom att ignorera detta fula tryne”, det vill säga intriger och stridigheter, som tyvärr präglat Sällskapet Gustafs Skål, inte minst det sista året. När SGS bildades för femton år sedan (före min tid) var målsättningen att ta fasta på det bästa av 1700-talets idéer om tolerans, vidsynthet, fördomsfrihet och inte minst att se varje individs olikhet som en tillgång. När jag själv blev medlem för tio år sedan upplevde jag att den andan levde och frodades. Har själv många ljusa minnen från massor av trevliga sammankomster och vill absolut inte förringa SGS:s betydelse för mig personligen. Men, när tolerans blir intolerans, vidsynthet blir trångsynthet, fördomsfrihet blir fördomsfullhet, och individens olikhet upplevs som ett hot (av vissa), då är det dags att gå vidare. Gustaf III:s Wänner är en liten samling som älskar den Gustavianska epoken, men vi är absolut inga elitistiska nördar. Vi ställer inga krav om ett viss mått av historiska kunskaper, det man inte kan, det kan man lära sig (vi skulle kunna bilda studiecirklar om intresse finns). Vi vill göra roliga saker som fester (där det inte bara dansas menuett) och resor till historiska platser. Vi vill umgås och med ömsesidig respekt kunna utbyta åsikter, och vill definitivt inte veta av intriger och streberfasoner. Tycker du frihet, vidsynthet och tolerans i 1700-talets anda låter lockande är du välkommen att uppleva historien med oss.

Lust och fägring stor!

De som till dags dato är involverade i Gustaf III:s wänner, kommer alla ifrån Sällskapet Gustafs Skål (och före 1993 från Sällskapet Gustavianerna m fl 1700-talssällskap), men p.g.a. stridigheter och intriger det senaste året, har nu några av oss fått nog av detta och för att återuppväcka lusten, leken och det sköna i detta sekel, vill vi med denna samlingsplats söka finna det vi en gång föll för i den sena 1700-talsvärlden. Intriger och kotterier frodades visserligen i såväl det gustavianska svenska hovet som i de europeiska, men vi som ligger drygt 200 år framåt i upplysningen, kanske kan göra både gamla och nya gustavianer en tjänst genom att ignorera detta fula tryne. Det är min förhoppning och min förvissning! Gustafs Skål!

Riddarholmsmässan 29 Martii

För mig är detta högtidlighållande af Konungens tragiska frånfälle en af de största och de mest rörande högtiderna i Gustafs Skål. Vi voro många som slöt upp och jag sielfv serverade kyrksupen för di hågade inna mässan började (det var kallt så här års som dåförtiden och bruket med kyrksup är urgamalt,just för att hålla värmen!). Hofkaplan Roos höll en lysande mässa trots sina smärtor i en 4 gånger opererad fot. Han läste högt ur Armfelts minnen avseende Konungens frånfälle och vi sjöng äfven psalmerna "Vår Gud är oss en väldig borg" samt "Hjärtn,enigt sammanslutna". Den gudomliga Karin Esevik sjöng en Bach-aria, far och son Malmros spelade vackert och sist mottogs nattvarden förde som önskade och defilering med rosnedläggning (krans från SGS fanns redan på plats) vid Konungens grafkor. Sällsamt, mäktigt och känslosamt.