recension "Drottningens juvelsmycke", Dramaten

Den 17 maj, på Dramatens 220-årsdag, bevistade jag tillsammans med en vän,premiären av C J Almqvists romantiska drama "Drottningens juvelsmycke", skrivet 1835. 1987 såg jag en fantastisk uppsättning av samma drama, men blev inte hälften så berörd denna gång. Varför? Jag kanske är bakåtsträvande och konservativ men jag har ingen större förståelse för att man i baletterna lägger in nån slags kinesisk karatedans när det handlar om Operan i Stockholm anno 1792; inte heller fattar jag varför de poetiska partierna om C J:s personliga skaparvåndor inklusive dramats våndor, hafsas över med märkliga bildprojektioner, snabba scenvridningar, en myckenhet skoj& ploj och överdriven 1700-talsestetik. Kolmårdens jagade efterlysta, Operamaskeradens dödsskott, Tintomaras värnlöshet m.m., skojas mestadels bort in till krampaktighet, även om skådespelarna verkligen är mycket bra (särkilt Elin Klinga som Tintomara, Johan Holmberg som bl a Hertig Karl,Gunnel Lindblom som Tintomaras mor). Och för att spinna vidare på den tråden, så vet jag att dessa är kapabla till än mer djupare personporträtt än vad regin här tillåter. Staffan Roos gjorde en fantastiskt suggestiv liten historisk pärla om Gustav III:s död i Slottsvalven 2002, där han tillät sig att vara tidstrogen men som samtidigt blev allmängiltig för oss människor idag. Visserligen är jag jävig i det fallet, då jag själv, Anna Kjellsdotter, Roger Ljungholm,Per Falkner och Roberto Fogelberg från Gustafs Skål var medverkande statister i denna prduktion som gavs vid högst 4 tillfällen, men jag vågar säga att denna pjäs var bra mycket modigare och känsligare gjord än denna pjäs. 4 timmars teater kräver mer än bara utanpåverk, så käre Staffan med fler regissörer! Slå inte knut på er själva för att fånga nya teaterbesökare, utan låt de gamla verken få lysa utifrån sin egen tids glasögon; då blir de även giltiga för oss idag, för det är inte mycket som är nytt under solen trots allt. Kärlek, död, avund och hat oavsett tidsattribut, är sig lika under århundradena och jag tror folk/publik i gemen kan ta till sig budskapet om än i "mossiga" kostymer. Jag tror faktiskt det funkar bättre så, än med modern scenografi/kostym och musik till gamla texter. Folk e' inte dumma så låt dem suga upp tiden och omforma dem till sina egna liv. Det funkar!

Dagen efter!

Go´vänner! Vill på detta sätt tacka er för gårdagens (10 maj) utflykt till Nynäs slott. Humöret var på topp och likaså väderleken. Vi fick ju alla en professionell guidning genom slottet, så vi bör väl ha lärt oss något vad beträffar det historiska! Efteråt avnjöt vi en superb lunch i orangeriet och sedan var det umgänge och flanering i parken som gällde. Resan tillbaka till Stockholm på eftermiddagen var lika lättsam som resan till Nynäs varit på morgonen. Vad kan man mer begära? Så här dagen efter känns det verkligen som att Sällskapet Gustaf III:s Wänner har kommit för att stanna, och det lovar jag er, vi ska arbeta för att så blir fallet. Flera “upptåg” är att vänta, det är bara att gå in på Slottsfruns kalendarium och läsa. Framför oss härnäst ligger den fest på Lilla Nyckelviken som går av stapeln den 6:e juni, Sveriges nationaldag, då vi alla är lediga. Något som vi alla har anledning att se fram emot. För att få vara med på denna tillställning gäller “först till kvarn”. Fundera på saken men fundera inte för länge. Än en gång, tack, go´vänner för gårdagen, och väl mött den 6:e juni. Eric Slottsherre

Fabel om den ledsna Tuppen i Hönsgården

I hönshuset rådde djup oro. Tuppen mådde inte riktigt bra efter att hans favorithöna lämnat honom och hans än gång så stolt illröda kam slokade nu blekt i hans panna. Tuppen ville ju så gärna vara stark, lysande och karismatisk men det var som om all denna manbarhet plötsligt försvann när Fruhönan ville gå en annan väg i livet. De andra små hönsen trängdes kring honom för att söka trösta och uppmuntra honom att icke ge tappt, för han hade ju alla de andra små damerna kring sig som fanns där för honom i alla väder, men inget hjälpte och Tuppen gick där med sin nedsänkta kam och sprätte lite håglöst och gol klockan 7 bara för att det var hans arbete, men någon lust fanns där icke längre. Hönsen blev mer och mer påverkade av att deras ledare inte tycktes finna glädje i sina uppgifter längre och de fick löss, la få eller små ägg och betedde sig allmänt hönsigt. Fler och fler rymde sin kos till andra mer grönskande hönsgårdar och mer virila tuppar och en rymde t.o.m. med räven! Tuppen såg vad som hände men var så låst vid sin egen misär att han inte förmådde rycka upp sig trots alla entusiastiska familjemedlemmar och till slut var det bara en liten höna kvar; den trofasta lilla Mamsell. Efter mycket lock och pock lyckades hon få den gamle Tuppen att se sitt eget grand i ögat och att det inte är ens fel att tvenne trätas. Det som begynte med en ledsam skilsmässa och som senare ledde till att Tuppen på grund av sin djupa sorg, tappade omdömet och dömde sina käraste höns till utvisning ur hönsgården, slutade (efter visserligen lång tid) lyckligt,trots allt! Han insåg att han sett endast det han ville se, d.v.s. missämja och jakobinska stämplingar, medan sanningen var att det var hans sorg som skymt hans blick och som förvridit hans uppfattning om livet och sina allra mest oumbärliga vänner och i samma ögonblick han insåg detta, sprätte kammen upp i stram givakt och lyste rödare än någonsin och allt var åter fröjd och gamman i den gamla hönsgården och hönsen blev pånyttfödda och kläckte ägg stora som strutsens och med gyllene äggulor som lyste som solen!

S:t Demokratius I

Demokrati är en vacker tanke. En av huvudteserna är "Alla äro vi lika". Men hur stämmer det i tankevärlden? Inte alls! Vad är t.ex. trevligt? I min värld är det när människor samlas, skrattar, pratar kring gemensamma ämnen, dansar och skålar! I någon annans värld kanske skadeglädjen råder och i en annans kanske man avstår från skålandet? Inget är fel och inget är rätt men alla måste utgå från sin egen känsla! För det är den som skapar trevnaden. Att i demokratisk anda, där många ska bestämma hur en fest ska göras för en gemensam trevnad är inte enkel. I min värld blir det enligt den gamla devisen "ju flera kockar....". Hur ska man få ihop en sådan soppa? Ett sätt är att ta till sig några likasinnade i sann odemokratisk anda och skapa den fest man tror blir bäst. Kanske blir denna fest den bästa gästerna upplevt? Kanske den värsta? Ingen vet i förväg men vad man vet är att demokrati inte alltid är bästa vägen.... I Gustafs Wänners anda kommer fester och sammankomster skapas i sann odemokratisk anda - dvs. där slottsfruarna tillsammans med slottsherren enväldigt beslutar om hur saker ska utföras. Blir det katastrof finns det tre personer att skylla på - blir det däremot succé då vet vi hur nästa fest ska göras! Vi lyssnar självklart på dig som har åsikter men vi kan däremot inte garantera att vi tycker de passar in. Så, kom gärna med förslag - om du inte ser det på denna fest så kanske vi tagit till oss dina åsikter nästa gång. Som vår käre Grefve Stenbock skriver om demokrati, i sin bok "Tankar och Synpunkter": S:t Demokratius anordnar lotteri LOTTKÖPAREN: "Hur stor blir högsta vinsten?" S:T DEMOKRATIUS: "Högsta vinsten! - Skulle vissa deltagare vinna stora summor, och de flesta få ingenting! - Nej, vet Ni vad! I detta lotteri får endast demokratiska principer gälla. Var och en ska naturligtvis få samma vinst: Samma belopp som lottpriset! " ** Första gången ett sådant lotteri anordnades i Sverige lär ha varit år 1950 på inivitaitiv av herr Kronblom i Vinkelboda. Hans uppslag lär dock icke blivit någon succé.