Kunglig likbesiktning

Ur brev till Äkebiskop Reuterdahl....1866..... "Käre Broder!Jag har haft förmån att på eget sätt göra bekantskap med Sveriges Konungar. För några år sedan såg jag Carl XII ansigte mot ansigte. I förrgår såg jag Gustaf den Tredje. Emedan locket på hans kista befunnits ligga löst, befaldte Kungen att undersökningen om orsaken skulle ske, hvarvid jag fick uppdrag att föra protokoll.I nävaro af Konungen och Drottningen, Riksmarskalken m.fl. aftogs locket, hvilket befanns hafva lossnat, till följd af vårdslöshet vid dess till skrufning. Konungen låg i serafimerdrägt, med alla kommendörs kedjorna samt stora Svensksundsmedlaljen i en vacker guldkedja. Någon annan betäckning än sjelva drägten fanns icke. Ansigtet var föga förändradt, näsan icke infallen, huden nästan hvit fast torkad vid benet, med en kalklik pulveriserad betäckning, öfver nedra delen av kinderna och hakan,- möjligen en lemning af smink. Anletsdragen fullt igenkänliga. Håret fint, brunt, yvigt öfver hjessan, på sidorna upprulladt i lockar och bestrött med puder. Liket hade tydligen ej balsameradt. På nedre extremiterna, hvilka syntes hafva varit obetäckta , var allt kött förtärdt; blotta benpiporna lågo omedelbart på kistans botten, som var klädt med hvitt tyg, under hvilket, likasom i hufvudkudden, varit inlagda konserverade kryddor. På fötterna skor med svarta bandrosor. Kungamanteln nedvikt vid sidorna. Högra handen låg på brädden af en svart hatt prydd med vhita strutsfjädrar, den venstra handen utsträckt vid sidan öfver svärdet. Med sann vördnad Din trofaste vän Bror Em. Hildebrand Stockholm d 25 maj 1866" Eder Speijarinna Madame de Escaloupe

Auktion på kungliga prylar

En rad franska kungligheters personliga tillhörigheter gick nyligen på auktion då familjen Orléans av någon för mig obekant anledning valde att göra sig av med rubbet (ingen plats i förrådet?). Orléans är ju som bekant en sidogren till den gamla bourbonska kungafamiljen. Orléans hade faktiskt en egen medlem på tronen, nämligen Frankrikes siste kung, den päronformade Ludvig-Filip som abdikerade 1848. Av TV-reportaget att döma var det mest saker från 1800-talet som ägts av Ludvig-Filip och hans släktningar. Det fanns dock en hel föremål som tillhört Ludvig XVI och Marie-Antoinette men det framgick inte hur de hamnat hos släkten Orléans som tidvis rivaliserade med Bourbonerna. Några av föremålen som visades upp var en av drottningen broderad portmonnä, tyger och Ludvig XVI:s rakkniv. Det verkade framför allt handla om personliga tillhörigheter från kungaparets sista tid i fängelse. En rad franska institutioner hade tänkt bjuda på auktionen för att göra föremålen tillgängliga för allmänheten men även många privata samlare kände sig hugade att bjuda. Man kan förmoda att det inte blir billigt att ge sig in i leken. Mathias Henricson

À propos Mme "Ros" inlägg

Namnet Alice Quensel lät bekant och då erinrade jag mig att det är den Frk Alice som husfrun på Jakobsbergs gård - Elisabeth Ineheim - märker spöka där! Noterat av Madame L-z

Vänskapen

Madame har skrivit ett personligt och tänkvärt inlägg om vänskapen och jag håller med om det hon här framfört. Jag tänker inte bli lika ordrik men kortfattat sammanfatta min personliga syn på den vänskap som håller i vått och torrt: *Att känna sig trygg och fri i att vara sig själv med alla tusende mänskliga nyanser det innebär (att veta att man inte blir utesluten om man inte alltid är på topp). *Att känna sig bekräftad, bejakad och sedd. *Att känna sig trygg. *Att kunna skratta, gråta, beklaga sig, anförtro sig och "nojja" utan att sen få det "i ryggen" vid konflikter. *Att lita på varandras stöd om det kniper. *Att inte döma någon ohörd, d.v.s. att inse att det alltid finns 2 sidor av saken. * Att kunna ta kritik om den är konstruktiv. * Att inse att alla gör så gott de kan. *Att inse att livet är för kort för att träta om bagateller. *Att förstå en medmänniskas bagage som gör att den personen reagerar som den gör. * Att kunna sätta ned foten när någon bryter mot alla dessa "regler"! Votre amie fidèle Madeleine

”Vänner är som en BH. Nära hjärtat och bra som stöd.”

Jag har haft flera anledningar att fundera över vänskap under sista tiden. Hur ska man vara som vän och vad är tillåtet i vänskap och inte? Vad är det som gör att man blir vän med vissa medan man kan känna andra personer i åratal utan att ens komma nära varandra? För mig är det samma sak att ge sig in i vänskap med någon som i ett kärleksförhållande…. att våga öppna sig för någon annan och få gensvar och förtroenden, upptäcka hur lika eller olika man är och tycker om saker. I bästa fall blir man vänner för livet i andra fall falnar intresset och vänskapen övergår till en trevlig bekantskap. Vänskap är människans största tillgång skrev någon och det skriver jag verkligen under på. Vad vore väl livet värt utan vänner? Jag har några riktigt nära vänner som jag är oerhört glad över att de finns. Vi kan tycka olika om många saker, vara oense kanske men i grunden är man rädd om vänskapen och försöker vårda den efter bästa förmåga. Ingen är på topp jämt och alla har dåliga dagar och kan vara litet grumpy ibland och det ska man kunna tåla som vän. Förlåta är också en viktig egenskap och att ge varandra utrymme är andra nödvändigheter i vänskapen. Vad går upp mot att kunna luta sig mot en vän och få beklaga sig när hela världen är emot en…… Men vad händer när vänner blir ovänner? När forna vänner helt plötsligt säger upp bekantskapen och över en natt blir till ens fiende? Man står där oförberedd, förstår inget och får ingen förklaring. Vad händer sen när vännen går över gränsen och sprider lögner så osannolika att ingen vettig människa kan tro dem? Det mest skrämmande är att vännen känner en så väl så att den vet precis vad som sårar mest, vilka vinklingar av sanningen eller rena lögner som skär djupast. Vilka i den gemensamma bekantskapskretsen som är lättast att övertyga om ens egen svarta själ. Sen att det blir fler som blir lidande tas det ingen som helst hänsyn till. Jag hade en sådan vän, som stod mig nära, som jag hade överseende många gånger med när andra inte hade det, som jag bjöd in till mitt hem, min familj och mina vänner. Kan ett sådant förräderi någonsin förlåtas? Kanske blir såret med tiden ett ärr…. Men ärret finns kvar som en påminnelse om hur viktigt det är att vara rädd om varandra även om man går skilda vägar. Det har nu snart gått ett år och fortfarande sprider denna person lögner och överdrifter om mig och dom som inte känner mig väl måste undra, för ingen som blivit förtalad har någonsin kunna rentvå sig helt. Jag vill avsluta med en dikt om vänskap av Ann-Marie Abrahamsson: Vänskap är ingenting man får den blir till som en gåva att vårda som ett smycke ovärderligt. Vänskap är trygghet, omtanke när dagen blir svår ger ro i oro, tänder ljus i mörker. Vänskap kräver inte den ges frivilligt utan baktankar giv din vänskap som gåva och du finner glädjen. Marie

S:t Johannes kyrka

Med kyrkogårdsvandringen i friskt minne tänkte jag saxa lite ur Lill Thoréns bok "Det hände vid Johannes" År 1779 gav Gustav III hovintendenten Jean Eric Rehn i uppdrag att göra ritningar till den nya kyrkan. Dock dröjde det till hösten 1783 innan kungen godkände förslaget (det tredje i ordningen) och lät meddela att han före sin snart förestående utländska resa ville lägga grundstenen. Det stora ögonblicket skedde den 14 september kl. 12 om förmiddagen och skildras så här i Alice Quensels arbete om Johannes i verket Sveriges kyrkor, band IV: "Efter avslutad gudstjänst begav sig processionen ut på kyrkogården under stark musik från en där särskilt uppbyggd läktare till platsen för grundläggningen, där läktare runt omkring uppförts för åskådare. Kyrkvärden Ricknau frambar i silverfat medaljerna och mynten samt plåten med inskription, kyrkvärden Rung mursleven , kyrkorådet Wier hammaren, kyrkorådet Norström en portfölj med ritningarna till kyrkan, vilka Rehn tog och överlämnade till konungen. Denne nedsteg nu på en kronläderprydd trappa till grundstensplatsen, dit stenen medelst en kran nedhissades och blev liggande, där altaret skullle stå. Ovanpå stenen var en fyrkantig öppning med en fästad låda av koppar, där konungen lade ned alla gångbara mynt, från dukat till runstycke, samt medaljerna; stora kröningsmedaljen, medaljen över regeringsförbättringen 1772 samt den över kronprinsens födelse. Plåtens inskription upplyste, att konung Gustaf III denna dag lagt kyrkans grundsten, samt uppräknade namnen på dåvarande överståthållare, kyrkoherde i församlingen, kyrkoråd och kyrkovärdar samt arkitekten. Därpå slöt konungen lådans lock och murade igen det med trenne slevar, varefter han med hammaren slog tre slag på locket, medan kyrkoherden med hög röst sade: I namn Faders och Sons och Den Helige Andes, Amen, och 64 kanonskott dånade. Även hertigarna murade och hamrade, varpå hammaren bortskänktes åt byggmästare Robsahm och sleven till murmästare Uhr, vilka av konungen utnämndes till direktörer. Som avslutning läste kyrkoherden över alla de talrikt församlade Välsignelsen och de kungliga avreste vid pass halv två, då åter 64 skott lossades". Madame Ros