På tal om spöken och vandringar på Löfstad Slott

På Slottsfrun har vi tipsat om boken Herrgårdsspöken av Peter Ullgren. Det är en underhållande bok som tar upp alla möjliga sorts spökerier på slott och herrgårdar. Löfstad slott finns omnämnt flera gånger och verkar vara ett känt spöktillhåll. Gustaf III:s Wänner var ju med på en spökvandring där i början av januari. En vandring där många underligheter hände och mot slutet av vandringen såg flera av oss en svart dam sakta gå förbi längst bort i korridoren, hon verkade titta på oss och fortsatte sedan rakt fram. Någon svart dam finns inte beskriven däremot sägs Sohpie von Fersen, gift Piper spöka på Löfstad och ibland även på Penningby i Uppland (dit har vi planerat en resa i höst). Hon beskrivs som gråaktig och glasartat genomskinlig och varslar alltid död. I ett kapitel berättar Peter Ullgren att Stockholmstidningen samlade in svenska folkets spökhistorier 1938 och så här berättar signaturen "Alun", en man som mött slottets grå dam. "Ingen kan riktigt säga, hur hon ser ut, men hennes dräkt är lysande grå och med anledning av detta vill en del folk tolka henne vara Axel von Fersens olyckliga syster, grevinnan Piper, en gång hertig Fredrik Adolfs ungdomskärlek och intim väninna till drottning Hedvig Elisabeth Charlotta. Vid det Fersenska modet misstänktes hon av pöbeln vara sammansvuren med sin broder och ha blandat gift i kronprins Karl Augusts mat och lyckades fly från Stockholm i roddbåt ut till Vaxholm. Sedan hon erfarit broderns hemska död återvände hon ej mer till Stockholm utan drog sig tillbaka till Löfstad för sin återstående levnad. Grå damen bådar alltid död. När hon visar sig vet man att det snart därpå följer ett dödsfall. Så var det, när Löfstads sista härskarinna, fröken Emélie Piper, dog och så var det även i vintras. Då bådade hon bortgång för en av slottets trotjänare. Det var tidigt på julaftons morgon. Nere i parken var det ännu alldeles mörkt och jag kom från ladugården och skulle upp på slottsgården, berättar den man som såg henne i vintras. När jag kom nere vid dammen, inte långt från monumentet över greve Axel von Fersen, kom någon emot mig. Jag trodde det var någon av tjänarna, men när hon kom närmare såg jag att det var HON. Hon stirrade på mig med sina stora ögon och jag blev som förstenad. När hon gått förbi vände hon sig om och såg upp mot slottet och så försvann hon. När jag kom upp till slottet talade jag om vad jag sett och några dar efteråt var den gamla mamsell död. Mannen går aldrig mer genvägen över slottsdammen och han talar inte gärna om sitt möte med den grå damen. Den gamla trotjänaren Eriksson, betjänt på Löfstad sedan många decennier, har också mött henne och ingen på hela godset förnekar existensen av den gråklädda grevinnan, som själv så olycklig i sitt liv tycks ha fått uppgiften att efter döden varsla död för de levande på Löfstad." Mer spökhistorier senare..... Slottsfrun Marie

Drottningens Juvelsmycke

Engang sidst i 1960-erne sendte svensk TV (dengang var der kun den samme kanal!) en opsætning af Almquists Drottningens Juvelsmycke. Jeg husker den som mærkeligt fortryllende, og egentlig husker jeg ikke så meget andet end netop denne forunderlige stemning, samt en meget smuk Gustav III, spillet af Olof Bergström, og en uforglemmelig Anckarström, som Tor Isedal fremstillede. Men den har, sammen med radiospillet "Ulla Wiinblad gifter sig", givet et helt speciel skimmer til "Gustafs Dagar" i min bevidsthed. Mon der er andre, der husker det stykke TV-dramatik nu?

Miss Morrisons Ghosts

Dette er bare en tilføjelse til Maries indlæg om Versailles-spøgelserne. Der findes en ganske udmærket TV-film, der er bygget over historien om de to akademiske damers oplevelse i Versailles-parken den dag i august i 1901, samt hvad der siden skete. Jeg husker den som ganske glimrende - jeg så filmen, før jeg kendte historien - og den har faktisk holdt sin plads i min hukommelse i rigtig mange år. Jeg har genfundet den på Amazon.co.uk, hvis nogen skulle være interesseret i den, og jeg kan virkelig anbefale den. Billederne af de to damers oprindelige oplevelse mindes jeg stadig med dyb fascination, tilsyneladende gik de vild på vejen gennem parken og spadserede direkte og aldeles uventet ind i en anden tid - og vel at mærke en tid og et sted, som de på dette tidspunkt overhovedet ikke havde noget kendskab til.

Barockfeber

Till alla som älskade filmen "Farinelli" har jag ett litet tips. Jag hade nämligen hört att Farinellis röst var en mix av flera röster, en manlig och en kvinnlig. Men åtminstone i två arior är det bara Philippe Jaroussky som har Farinellis röst. Nämligen i Händels "Cara Sposa" och i "Alto Giove". Gå in på You Tube, lyssna och njut! Han har blivit min nya, stora favorit bland countertenorer! Madame Ros